Sida:Tonys läroår 1924.djvu/330

Den här sidan har korrekturlästs

324

sin. Mig har det alltid frestat, det där landet, även om det vaktas av spöken och hiskliga troll, som sträcka ut långa kvävande armar. Det är den oansvarigas land, där alla hänsyn kastas, där drömmarna komma så nära, att vi tycka oss kunna gripa dem och känna oss uppfyllas av dem. Mitt liv kan aldrig synas mig riktigt hopplöst, jag kan aldrig bli riktigt rädd för en verkligt hotande fara — — mitt i händelsernas sjudande virvel eller i vardagens tröstlösa damm och modd vet jag, att jag kan ta ett steg tillbaka, det där steget som leder över gränsen — och dimmorna och de böljande drömslöjorna svepa strax in mig och täppa till ögon och öron, så att jag icke mer plågas av den yttre världen.

Knappt hade jag nu glidit över, förrän jag hörde min egen röst tala och kände mina fingrar slappa och kalla fara över mitt ansikte. Jag sökte något under ansiktets hud, bakom ögonens hålor. Jag blev ängslig. Mina händer trevade, men jag visste icke, vad jag sökte.

— Något, någon därborta, mumlade jag.

Tanken svindlade tillbaka genom släktena. Det var händer jag ville fatta, som undveko mina. Jag släppte taget kring mitt ansikte och famlade i luften. Min mor… Hennes mor…