326
att mitt ansikte vore en övermålad tavla: om jag bara kunde stryka bort färger och uppdragna linjer och utströdda punkter, skulle den andra bilden, den som fanns därunder, träda fram alldeles tydligt. Med allt större iver lät jag näsduken glida hän över ansiktet. Och verkligen tyckte jag mig icke i spegeln se mitt ansikte förändras. Kinderna blevo blekare, läpparna kröktes egendomligt, ögonen vidgade sig…
Då öppnades plötsligt dörren, och knäppningen i låset nådde mig som ett pistolskott. Det var två sköterskor, som kommo in, syster Safir och en flicka med bruna, livliga ögon och frisk hy.
— Se, fröken är ju vaken, sade syster Safir. Här kommer nu den sköterska, som skall stanna hos er.
Jag såg förvirrad från den ena till den andra; så räckte jag trött fram handen.
»Om jag ändå fått vara i fred!» tänkte jag suckande och vände mig mot väggen.
LVIII.
Timmarna förrunno. Den nya sköterskan, syster Signe, rörde sig raskt omkring i det nystädade rummet. Jag låg och såg på henne.
