Sida:Tonys läroår 1924.djvu/337

Den här sidan har korrekturlästs

331

Men ofta kunde ett ord, sagt med bestämd röst av sköterskan, störta mig ned från min höjd. Då ryckte jag till som för ett piskrapp och sjönk ihop. Ynklig och förödmjukad, kände jag, hur kroppens och själens stängsel åter slöto sig omkring mig. Jag förstod, att jag var instängd i mig själv och längtade efter att åter bli fri. Och nästa gång extasen kom, gled jag så ut på nytt.



LX.

Solen sken in i rummet. På mitt bord stod en knippa röda rosor, som Herbert hade skickat. Jag låg och såg på rosornas sammetsblad och på hur solen kom dem att brinna än rödare. Allt var tyst. Syster Signe var icke inne. Bullret från en av de stora gatorna, som strök förbi några hus längre bort, nådde dämpat in till mig.

Jag vände mig i sängen, och ögat möttes av en solblixt, som bröt sig i spegelglaset. Jag spratt till. Nyss hade jag varit lugn, nu kom oron igen. Hjärtat arbetade otåligt, krampaktigt; så började jag plötsligt sjunga lågt. Jag lyssnade till min röst. Jag tyckte den var så vacker. Nu gled jag ur mig själv igen. Ett ansikte skymtade vid horisonten. Jag kände igen det från tidningarnas porträttgallerier och från