Sida:Tonys läroår 1924.djvu/339

Den här sidan har korrekturlästs

333

sångerska! Näktergalsrösten hade aldrig flödat ur min strupe. Skammen, den förfärliga skammen över att jag ett ögonblick inbillat mig det, grep mig hårt, och jag borrade in naglarna i köttet och njöt av svedan.



LXI.


Jag började visst bli lugnare. Synerna kommo inte så ofta. Jag sjöng inte heller längre eller vaknade upp med ett skrik, och jag lyssnade till sköterskornas samtal med varandra; läsa orkade jag ej. Jag erfor, att jag icke varit sjuk mer än litet över en vecka, men själv tyckte jag, att en oändligt lång tid förflutit.

Den lille doktorn stannade nu allt längre, när han kom på besök. En dag när han satt hos mig tog han upp en tidning och började läsa högt för mig. Jag ansträngde mig för att följa med det han läste. Där var ett ord, som jag inte förstod. Jag avbröt honom och frågade honom om det. Han såg leende på mig.

— Vet ni inte det? sade han nästan litet förebrående. Det vet väl alla bildade människor! Och så fortsatte han läsningen.

O, han sade att det där ordets betydelse visste alla, bara jag visste det inte. Var jag