28
ser inte huskolosserna, den ser inte ljusen i i fönstren och människornas skuggor på rutorna. Den ser inte den lilla röda kyrkan, som står som en utpost mot hedens mörker, och hör inte bullret av artillerivagnarna, som köra förbi därborta vid kasernen. Den vet att allt det där finns, min dröm, men ser ändå bara en vit väg — en vit väg, som leder bort…
IV.
Sedan jag blivit äldre, har jag ju förstått, att man noga måste skilja på de varelser, som skapats i ens fantasi, och de riktiga människorna av kött och blod. Men alltid har jag haft svårt för att iaktta denna skillnad. Den känsla av oansvarighet man ofta får i drömmen, då man trots skenets och bildernas illusoriska påtaglighet har en dunkel förnimmelse av att gestalterna framför en plötsligt kunna upplösas och bli borta, har städse velat följa mig ut i min vakna tillvaro, och fastän jag ihågkommer händelser och detaljer, förknippade med den eller den personen, så intensivt att jag kan glädjas eller gråta på nytt, då de dyka upp i mitt minne, känner jag i regeln fortfarande ingen saknad
