334
dum? Inte bildad? Där föll jag ned från en höjd igen. Nej, jag rullade från ett berg! Det är inte så lätt, när man tyckt sig vara den högsta av alla, den som sitter inne med vetskapen om framtiden, att så få höra, att man ingenting vet. Jag blev liggande sargad och klämd vid bergets fot.
Doktorn gick, men alltjämt värkte det lilla stinget han givit mig. Jag hånade mig själv. Jag sade mig, att jag var dum och högfärdig. Jag vred mig i denna förödmjukelse, den stack mig från alla håll.
Men från den dagen började jag bli mig lik igen.
LXII.
Så flyttade jag då åter ned till mitt gamla rum. Jag fick gå uppe klädd, men jag var matt som efter en febersjukdom. I spegelglaset mötte mig ett blekt ansikte, ett par sorgmodiga ögon.
Pa kom först på besök. Han skämtade med mig och fick mig att skratta. Han var uppfylld av ljusa framtidsplaner för min räkning. Nu när jag väl kommit ifrån sjukhuset, skulle Herbert följa mig till sina föräldrars egendom i Västmanland, och där skulle jag nog bli riktigt frisk igen. Sedan borde jag gå igenom
