335
en hushållsskola. Å,nu skulle jag bli så praktisk! Inga dumma drömmerier och inbillningar mer! Och Pa strök håret ur min panna och såg vädjande och glatt på mig: men inne i hans ögon märkte jag en ruvande ångest, som han ej förmådde dölja, och jag förstod att han tänkte på min mor.
En annan dag kom Herbert. I början voro vi nästan blyga för varandra. Han pratade fort och brådskande om det som hänt, medan jag varit sjuk — småsaker som han trodde skulle roa mig. Och jag satt tyst och betraktade honom och kände mig bara glad åt att denne mörkögde gosse icke försvunnit med mina gungande fantasier.
Snart fick jag också gå ut och gå en stund på förmiddagen vid sköterskans arm. Vi gingo långsamt nedåt parkerna. Med en gång hade det blivit höst. Löven prasslade redan torra och skrumpna, och frosten hade givit dem stänk av gult och rött. Ibland kom en vindil susande, och genast föllo löven från kvistar och grenar och rullade framför våra fötter på sandgången.
I det lilla sjukhemmets hall och korridorer såg jag ibland skymtar av de andra patienterna, men de flesta lämnade ej sina rum. Allt här-
