336
nere verkade så tyst och fridfullt, att jag kunde förstå, hur jag måste ha stört patienterna de första dagarna av min sjukdom.
En eftermiddag mot slutet av min vistelse på sjukhemmet fann jag en ung herre i hallen, då jag kom in från en promenad. Medan jag tog av mig kappan, granskade jag honom hastigt. Det var en liten satt man med ett nästan fyrkantigt huvud, nedsjunket mellan ett par starka axlar. Hans hy var gråblek och grov och tycktes också ha givit sin färg åt de tjocka, utskjutande läpparna, och när han nu såg upp, mötte jag ett par stickande, djuptliggande ögon under en sträv, nedkammad lugg.
Då jag kom in i mitt rum, frågade jag syster, vem det kunde vara, som jag sett. Hon kom med en ström av ivriga ord till svar. Hela sjukhemmet tycktes intressera sig för den där fule unge mannen. Han var ryss, en rysk furste trodde man, och kriget hade förmodligen vänt upp och ned på hans nervsystem. Somliga gissade, att han rymt från Ryssland och nu höll på att förgås av samvetskval för att han ej stannat och gjort sin plikt. Ingen visste klart besked, ty han talade svenska så dåligt. Nu kom en annan sköterska in. Hon föreslog, att jag skulle gå ut och prata med ryssen. Det
