338
skandaliserad, men då han såg mig sitta helt lugn, återvände han till att tala om Moskva. Det tycktes vara något där han icke kunde bli fri från. Jag märkte, hur han oupphörligt sökte leda sig in på något annat än den gamla ryska staden, men hur han oemotståndligt drogs dit igen. I hans blick kom rädsla. Händerna, med breda, liksom avhuggna fingertoppar, lyftes upp mot munnen, men sjönko ned igen. Jag kände medlidande med honom.
— Det är synd om er, sade jag sakta.
Det ryckte kring den grova munnen.
— Ja! Ja! mumlade han.
Hans hjärna tycktes tugga på en enda tanke, ett enda minne: minnet av något fruktansvärt, som hänt därborta i Moskva. Jag förstod, att han aldrig skulle få det över sina läppar. Jag försökte tala om något annat; han såg undrande på mig, så måtte han uppfattat min mening, och ett tacksamt, barnsligt leende lyste med ens över det fula ansiktet.
— Ni är god, sade han, ni kan inte vara sjuk. Ni är så lugn.
Men när jag sade honom, att jag varit mycket sjuk, skakade han bara leende på huvudet. Så blev han orolig igen. Han böjde sig fram mot mig och gjorde en hastig rörelse mot sin hals.