339
För första gången blev jag rädd för honom. Hela hans väsen ingav mig en känsla av otrygghet. Varför satt jag här? Han såg ju ut som ett vilt djur.
Nu började han tala om att han måste dö. Han skulle skära halsen av sig, och åter gjorde han ett huggslag mot halsen. Men i det upprörda ordsvallet hörde jag åter det där stadsnamnet:
— Moskva! Moskva!
Och i en plötslig klarsyn grep det mig, hur många unga män det fanns just nu ute i världen, vilka liksom denne hade något fruktansvärt att blicka tillbaka på, något som bränt sig in i deras hjärnor och som de aldrig skulle kunna befria sig ifrån. I de där ögonen framför mig, vaksamma och förskrämda på en gång, mötte mig en reflex av vad som försiggick därute under kanondunder och hesa rop, och jag hade velat gömma de där stackars ögonen mot mina händer, om jag därmed kunnat lindra något av detta hans lidande, som ändock bara var ett sandkorn i det hav av lidande och fasa, som nu sköljde kring världen.
Länge orkade jag icke sitta och prata med honom, men inkommen i mitt rum hade jag ej ett ord till svar på sköterskornas ivriga
