343
även varit en liten smula nöjd med mig, och det gjorde mig helt glad till mods.
Efter kvällen fördes jag uppför en trappa till övre våningen. Överallt på väggarna hängde tavlor, mest av svenska konstnärer. I trappuppgången igenkände jag en av Uno Lindfors, en stor vinterbild. I den lilla hallen däruppe stodo sybord och bandvävstol och i fönstren radade krukväxterna upp sig. Därifrån voro dörrarna öppna till de olika rummen: sovrum, gästrum, arbetsrum, vardagsrum. De bildade icke denna praktfulla fil, som ofta åt de stora våningarna ger en fläkt av kyla och förnämitet, utan varje rum tycktes inpassat som en särskild liten vrå i huset, en ombonad hemtrevlig vrå med böcker, färgrika kuddar, mjuka mattor, tavlor och tusen lustiga småsaker. Här kunde man förstå, hur barnen trivts och vuxit upp, åkt ledstången blank, suttit lutade över böckerna kring vardagsrummets runda bord och med trubbiga fingrar följt det brokiga mönstret i barnkammarens tapet.
Barnkammaren var nu gästrum, just det där jag skulle bo, och ena väggen var täckt av en jättemålning, föreställande det kritiska ögonblick under Gustav Vasas äventyr i Dalarna, då bondhustrun måste gömma honom
