29
eller tomhet, när en människa försvinner ur mitt verkliga liv. I samma ögonblick hon försvinner blir hon visserligen för mig till en dimgestalt, som icke har någon plats i framtiden och som icke växer eller utvecklas, men en dimgestalt var hon dock på visst sätt redan förut för mig, och även efter försvinnandet kan min fantasi ju när som helst trolla fram henne på samma plats och med samma mask hon en gång hade.
Men somliga människor ha, ännu medan jag levat tillsammans med dem, i högre grad än andra givit mig en förnimmelse av overklighet. Till dem hör Barbara Ruthven. Alltid ser jag henne i en blekblå klänning med ett vitt krås kring den smala halsen, och alltid är hon tjugu år. För mig blir hon aldrig äldre. Hennes fina rasrena ansikte med de mandelformade blå ögonen har en stark likhet med bilden av hennes stammoder, som hänger på väggen i kammarherre Ruthvens salong, och hennes vackra, smala händer med de avlånga, rundade fingertopparna inta helt omedvetet poser, som än mer framhäva deras skönhet.
Kammarherre Ruthvens, hennes föräldrar, bodde i en liten vacker våning vid Karlavägen, och familjen hörde till de första vi besökte,
