344
under källarlocket. Här sågos stadiga dalkarlar tåga fram i sina svängande rockar, i stugporten trängdes vildsinta knektar med lysande hjälmar, och mitt på gården satt en skata och vickade på stjärten. Den tavlan blev jag så småningom riktigt god vän med. Jag vet ej, varav det kommer sig, men på något sätt har den givit mig hela det där hemmets stämning, som ju eljes varken hade att göra med dalkarlar eller knektar — men de varma färgerna, det nygräddade brödet, som skymtade på en plåt genom den halvöppna spiselluckan, rymden och vidden över själva den kolossala tavlan, sätter jag i tankarna i samband med detta gästfria trygga hem i Västmanland, dit ingen som varit där, kan undgå att längta tillbaka.
Den kvällen låg jag länge vaken i rummet med dalatavlan, och en ro, som jag ej känt på månader och som tycktes utstråla från själva byggnadens träväggar, gav mig en förnimmelse av att jag somnade in i en sakta svängande vagga.
LXIV.
Ja, här hade jag kommit in i stiltje efter stormen. Det dagliga, jämna livet i en sådan
