351
förhållande, som en förlovning är, kan vara påfrestande för den lugnaste. För mig blev det snart olidligt.
Vad jag förut lärt hålla av hos Herbert var det veka, ömt besjälade drag, som kom fram i hans musik, i hans kärlek till blommor, och väl också i hans lilla känsla för mig. Under denna tid framträdde alltmer andra karaktärsdrag, vilka jag förut endast då och då tyckt mig skönja: en torrhet, snuddande vid det snusförnuftiga, en lynnets avsaknad av lätthet och frihet, en uppåtblickande respekt även för det medelmåttiga, en pedantisk lust för att docera. Ack, han gav sig in på något mycket oklokt: han grep sig an med att vilja uppfostra mig! Jag ler ännu vid tanken, och åt mina egna försök att anpassa mig efter hans önskningar. När en ung man slår sig på att uppfostra en ung flicka, skall han icke vara hennes fästman; överhuvudtaget bör icke en ung man efter teorier och schemata företa sig experiment i den vägen. Det ges andra metoder!
Ack, nog fanns det många brister hos mig: min bildning var ytlig, min själviskhet stor, och jag hade en benägenhet för att försjunka i drömmerier, glömsk av alla andra människor. Herbert ville ha mig fullkomlig. Och så började han anmärka på mig, icke elakt, men med en
