352
överseende vänlighet som var retsam. Snart kände jag mig aldrig riktigt naturlig i sällskap med honom. Jag märkte, hur han lyssnade på mina ord och kritiskt granskade mitt sätt. Det fanns en brist på självförtroende hos mig, vilket han icke förstod, men detta gjorde att jag inför kritik blev osäker på mig själv och misströstade om att någonsin kunna vara till lags.
Jag hade aldrig haft lätt för språk, särskilt svårt hade jag för franskan. Nu satte naturligtvis Herbert sitt finger just på denna punkt: vi började läsa de faddaste av alla franska romaner tillsammans. Å, vad det var tråkigt! Jag beundrade hans energi och hans uttal, och gäspade kolossalt bakom Octave Feuillets Roman d'un jeune homme pauvre. Han ville även, att jag skulle lära mig väva. En väv sattes upp, och jag började dunka i vävstolen. I handduksvävens grå trådar vävde jag in mina ostyriga drömmar, och ibland tyckte jag så, att det grå började skimra som rosor och purpur; men dunk, dunk, där kom Herbert och undrade, hur långt jag hunnit. Hans syster var ju också ett under av duktighet och företagsamhet. Jag kände mig ofta helt förkrossad, och därmed slappades även min goda vilja.
Mest tyckte jag om Herbert, då jag lyssnade