354
Under min första vistelse hos familjen Holst hade ännu icke denna reaktion efter sjukdomen inträtt. Då kände jag bara ett befriande lugn efter all spänning och oro.
Men allteftersom tiden gick och den strålande hösten gled in i grå, tunga regndagar, blev lugnet trötthet och känslan av befrielse försvann. Långa stunder drömde jag vaken, men drömmarna hade intet liv. All färg och all lockelse hade avklätts dem. Likt tunga regnvädersmoln gledo de förbi mina ögon över en andens himmel, som aldrig visade en festligt blå välvning.
Herbert blev orolig och sorgsen, men jag kunde icke trösta honom. En dag promenerade vi i skogen. En mörk, dov luft sög sig omkring oss. Granarnas armar släpade tyngda av stora darrande vattendroppar. Vi hade icke talat på rätt länge. Jag gick före på den smala vägen och hörde Herberts steg tätt efter mig. I början lyssnade jag ej till ljudet av hans fotsteg. Jag hörde prasslet i träden, fallet av en död kvist mot marken, en fågels skrik inifrån dunklet. Från mossiga grenar hängde bruna, maskätna kottar: den fattiga frukten i nordens träd; och ofrivilligt mindes jag då Franks berättelser den gången vi två gingo på Kolmården: jag tänkte
