358
tade mitt lynne, och drömmarna hade ljusnat. Tant gav mig en leende blick.
— I dag ser min lilla flicka glad ut, sade hon.
Hon började berätta om Herbert, då han var liten. Snart märkte jag, att hon talade för sig själv. Fanns han icke alltid i hennes hjärta, den där lille pojken med stjärnögonen? Nu var han stor, men hon hade så svårt att förstå det. En mor ser ändå alltid sjömansblusen sticka upp under den korrekta kavajkostymen, och stryker hon någon gång skyggt utefter sin gosses arm, minns hon dammet och fläckarna hon ständigt måste borsta bort från den där sjömansblusen och saknar dem.
Och allteftersom Herberts mor berättade om den där lille pojken, såg jag honom själv framför mig. Han var så liten och smidig, med stora glänsande ögon. När han ännu bara var sex år, begynte han redan klinka på pianot. Hans små ben nådde inte ned till golvet från den höga pianostolen. De dinglade lustigt i luften, och fingrarna räckte inte över en oktav. Men ljudet han frambringade gjorde honom vild av förtjusning, och han började tralla med full hals. Så fick han lära sig spela riktigt. Övningar, skalor, allt tog han så allvarligt. Han tröttnade inte som andra barn. Och vilken
