Sida:Tonys läroår 1924.djvu/369

Den här sidan har korrekturlästs

363


LXIX.

Nu skulle jag snart fara hem, och jag längtade därefter. Jag längtade efter min gamla ensamhet, mitt tysta flickrum.

Kvällen innan jag skulle resa sutto vi alla tillsammans i vardagsrummet. På det runda bordet stod lampan med sin gula skärm, och det milda ljusskenet slog en ring omkring oss.

Farbror läste högt ur en nyutkommen bok, och jag satt i soffhörnet och såg från den ena till den andra. Gerds frimodiga ansikte, som fått en dämpad, lugn glans över sig, tant Ellen som vanligt böjd över ett handarbete, Herbert på en låg stol framför brasan med hakan i händerna och blicken riktad in i elden. Tick, tack, pickade klockan på byrån därborta. Det var som om den jämna pulsen i rummet sakta följt med pendelns svängande andetag. Tick, tack.

»Så här lugnt skulle jag aldrig mer i livet få det», tänkte jag. Jag fick en känsla av att det var sista gången jag satt där — att jag icke skulle komma tillbaka. Jag såg på Herbert, men han tog icke sin blick från brasan. Eldskenet fladdrade i hans ögon, de vackra smala händerna kommo i stark belysning. Jag mindes