365
LXX.
Jag var hemma igen. Varje gång jag efter en bortovaro från hemmet åter träffade Pa, tyckte jag, att han blivit yngre och jag äldre. Denna spänstiga gestalt, som icke visste något om sjukdom och smärtor, blev bara starkare och rakare, och det vackra ansiktet fick inga veck och linjer, men de blå ögonen strålade. Så litet jag visste om honom och hans liv, så litet han anade om mitt! Vi bodde i samma våning, vi intogo våra måltider tillsammans, och om aftonen såg jag honom sitta vid pianot eller nedsjunken i en stol i sitt rum, men vi talade aldrig förtroligt med varandra. Vår samvaro hade blivit en vana, som kanske ingen av oss hade velat vara utan, men jag var icke längre den lilla flickan, som han kunde hissa upp i sin famn, och han behövde mig icke mer, som fordom i det gamla huset, då jag väl var det enda, som drog honom till det dystra rummet, där min mor alltid satt lika tyst och stilla.
En av juldagarna samlade tant Mirjam som sedvanligt hela släkten hos sig. Tant Mirjam strålade i en ljus sidenklänning. Det hade kommit ett långt brev från James. Julen tillbringade
