367
och hans vackra hustru hade farit till sina grossörsläktingar i Göteborg över julen.
Bo satt på andra sidan om mig. Han hade endast varit på ett kort besök i sitt hem. Nu skulle han kanske resa till Herbert på några dagar. Han var nyfiken att höra allt om mina intryck, lyssnade nervöst och såg ibland forskande på mig, som om han undrat över något. Jag försökte prata så livligt och låta så förtjust som möjligt, men jag kände ingen glädje. Mittemot mig satt faster Gunilla, konserverat pompös i sitt svarta siden. Hon talade om Kerstin och om hur hon hoppades att hon skulle komma tillbaka till henne efter jul. Faster hade fäst sig vid Kerstin.
— I min stil är hon inte, hörde jag Melker säga; och i detsamma svepte hans blick långsamt över mig och jag frös plötsligt till.
Här sutto nu vi släktingar åter tillsammans, och trots att tankarna gingo olika vägar och somligas sinnen voro tyngda och andras glada, kände vi dock en ofrånkomlig samhörighet. Vi hörde ihop genom tusen band, genom förmågan av snabba inblickar i varandras hjärtan, genom sorger och fröjder, som även om de tycktes bringa bud blott till var och en ensam, ändå blevo något gemensamt. Den vackre, lättsinnige
