371
och berättades under högljutt skratt och många skämtsamma anspelningar. Tant Mirjam spelade filipin med Pa och önskade sig en stor ask choklad, om hon skulle vinna. Till och med tant Emilie livades upp och log nästan som förr i världen. Punschen gjorde mig för ett ögonblick yr i huvudet så att det stora rummet gungade som en upprörd sjö, där damernas sidentoaletter och spetsar blevo till skum och böljor.
Man drog ut på samvaron. Denna julbjudning, som börjat så dämpat, blev så småningom nästan uppsluppen. En gammal jullek sattes i gång. Farbror William och Pa överträffade varandra i lustigheter och påhitt. Tant Mirjam strålade av förtjusning. Slutligen blevo alla riktigt trötta och sjönko ned i länstolar och soffor, helt andfådda och röda. Då kommo de små svart-och-vita jungfrurna in med tebrickorna, som de stillsamt och högtidligt bjödo omkring. Och snart därefler togo vi farväl.
Tant Mirjam skrattade ännu uppjagat ystert, där hon stod i dörren till tamburen och såg oss pälsa på oss. Hon hade tagit ett par sidenband från bordet och virat i sitt vita hår. Ett hängde ned vid ena örat, och hon såg ut som ett slags slamsig och ansträngt ungdomlig segergudinna.
