374
komma på gatan. Flämtande slet jag mig lös, ryckte åt mig kappan och störtade utan att säga ett enda ord uppför trappan.
LXXI.
En vecka efter julbjudningen hos Mirjam Meijerhelm nådde oss underrättelsen om James' död.
Det var ingen kula från fiendelägret, som träffat honom. Han hade dött i en usel barack bakom fronten av en häftig lunginflammation. Brevet därom kom från en tysk officer, som till James mor frambar många erkännande yttranden om »den tappre svenske löjtnanten».
»Den tappre svenske löjtnanten» blev aldrig tysk överstelöjtnant. Det triumftåg med flygande fanor och spel, som Mirjam tänkt sig för James, blev heller aldrig verklighet. Lunginflammationen hade han lika väl kunnat få hemma på Kungsträdgårdsgatan. Jag tror att denna tanke stack henne mitt i hennes förkrossande sorg. Och hennes sorg var ändå verklig, kanske det verkligaste, som någonsin brustit fram ur denna ytligt fladdrande, bisarra natur.
Så småningom bröts hon ned av denna sorg. Första tiden var det, som om själva den ovän-
