375
tade underrättelsen hållit henne uppe. Hon mottog massor av brev. Vänner besökte henne. Hon beställde sorgdräkter och virade sig i krusflor. Men sedan var det slut med henne.
Inne i sin vackra budoar låg hon hela dagarna utsträckt på schäslongen med halvt neddragna rullgardiner för fönstren. Alla blommor hon fått lät hon bära in dit. Halvvissnade rosenbuketter, blomsteruppsatser med slokande blad och grönt stodo överallt på bord, på byråar, ja på golvet. Rummet blev likt ett gravkor, och doften från blommorna liknade den fadda doften från dagsgamla gravkransar. Så ville hon ha det. Det var en sista teatralisk gest mot yttervärlden. Men under silkesfilten, som låg kastad över hennes gestalt, gömde hon den väldiga chokladask med ljusblå bandrosett, som Pa skickat upp efter det han förlorat i filipin på julbjudningen.
James begrovs därute. I dessa tider var det svårt att frakta honom hem. Han var försvunnen — sjunken i en jord, som icke var hans fosterjords, död i ett krig, som icke var hans folks. Vi sörjde honom, som vi sörjde Barbara. Båda voro förlorade för släkten, och kanske ansågo vi i tysthet, att båda gått under i samma vansinne. James hade slagits mot levande män-
