377
hon ständigt mumsade på. Kjolarna släpade i golvet, aldrig riktigt häktade.
Pa skickade upp en läkare. Hon mötte honom med ett av sina gamla världsdamsleenden. Han sade oss sedan, att det var bäst att så länge låta henne vara. En duktig hushållerska borde anställas, som såg till henne och hemmet; flyttades hon nu till ett sjukhem, kunde en våldsam kris till det sämre befaras — och hospitalet bleve en alltför våldsam chock.
Jag besökte henne då och då. Det föreföll mig, som om mitt sällskap ännu behagade henne. Liksom förr stack hon sin arm under min och lät fingrarna spela mot insidan av min hand. Jag darrade av nervositet, då jag kände dessa klibbiga fingrar mot min hud. Där jag såg henne sitta i det halvmörka rummet, hopsjunken, med håret fallande kring ansiktet och de slöa ögonen liksom slocknade och ändå innerst gömmande på en lurande girig blick, syntes hon mig som släkten Ruthvens hemliga onda ande: den smittande sjukdomsbacillen vi alla fruktade och fasade för. Och det slappa greppet om min arm och fingrarnas lek mot min hand voro som ett levande tecken på hur jag själv fångades i trollkretsen.
Då kunde jag slita mig lös och rusa nedför
