386
var plats för trettio flickor. Trettio okända flickor! Ohyggligt! Den erfarenhet jag haft av flickorna på dansklubben hade fått mig att misstänka, att så snart unga flickor samlas i en klump, bli de odrägliga. De liksom icke tåla lukten av varandra: det retar upp alla deras dåliga instinkter, medan de var och en för sig kunna vara förtjusande och på alla vis utmärkta. Längre fram på hösten skulle vi gifta oss. I april begynte Herbert redan höra sig för på uthyrningsbyråerna. Denna tid under kriget hade det börjat bli alltmera ont om lägenheter i staden — och ändå tyckte jag, att det fanns alldeles för många, när vi nu började springa omkring och se på dem. Var och en som gått och sett på våningar vet vad det vill säga. Man tränger sig in i andras hem: man har ju rätt till det. Dörrar, som annars hållas väl stängda för obehöriga, slås nu upp på vid gavel. I matsalen sitter herrskapet vid bordet, barnen stirra på de inträngande med förvånade, nyfikna ögon, sängkammarens helgedom blottas, möbler och överdrag, som i nattlampans sken fått ett trolskt skimmer, visa vid dager fläckar och rispor, en otömd hink står vid lavoaren med en ring av smutsvatten omkring sig. Allt utandas trivial intimitet och det borgerliga livets olust.
