388
kunnat bränna hela våren på en väldig Valborgsmässoeld, eftersom den ändå ej kunde skänka mig någon glädje.
Herbert föreföll heller icke fullt återställd efter sin operation. Något av hans forna livlighet var försvunnen. Ibland undrade jag inom mig med ett styng av samvetsförebråelser, om han någonsin riktigt hämtat sig efter den chock han måste fått den där höstnatten, då jag blev sjuk. Hade jag i själva verket någonsin kommit honom att känna sig lycklig? Hade jag väl gjort något för honom, som visade att jag älskade honom? Men då kom en annan fråga smygande. Älskade jag honom? Älskade vi varandra? Och den frågan dröjde jag med att besvara.
Kerstins förlovning hade eklaterats, då hon var hemma över påsken. Faster Gunilla riktigt levde upp i Kerstins lycka. Här var äntligen en flicka, en nutidsflicka, som intresserade sig för sitt blivande hem. Jag fick även se den märkvärdige Artur i verkligheten. Han skilde sig ej en tum från Artur på porträttet. Till och med nålen i halsduken hade han på sig. I hans sällskap tystnade Kerstins snabba tunga, och hennes vackra ögon stodo fulla av beundran.
