391
sand. Från kaféer och restaurangverandor ljöd musik om eftermiddagarna. Stod man stilla på en plats, hörde man de olika orkestrarna blanda sig med varandra från alla håll, skrikande och tutande. I bodarna rådde lugn och halvdager. En och annan brådskande kund, som kommit med morgonbåten och skulle resa igen med middagsbåten, störde ibland friden. Man såg också lantbor, som sävligt gingo omkring med sina barn vid handen, tittade på de utställda varorna och ibland håvade upp en tung, stinn portmonnä ur fickan för att köpa något. Torgen skeno vita av solen, det var ett företag bara att gå över dem, och den svarta, blänkande raden av bilar med chaufförer, som läste sina tidningar, fick långa stunder stå där orubbad, utan att någon bröt dess kedja.
Nere kring centralstationen eller vid Grand Hôtel var det livligare. Här trängdes främlingsströmmen. Bland de blonda stockholmskorna sågo dessa slaviska, asiatiska, orientaliska typer ut som granna svarta humlor med stänk av rött — med blodröda munnar som sökte locka under ljuva sammetsögon. De bröto skarpt av mot det förtonat bleka i sommarstaden.
Jag kände mig ofta nu som då jag som liten flicka strövat omkring däruppe i den gamla
