392
staden eller lekt under trädgårdens knotiga fruktträd: jag var ensam med mina drömmar. Och det var bäst så. Drömmarna hade liksom jag själv en besynnerlig skygghet för den där öppnade porten, som ledde in i det blivande hemmet. De ville icke dit. De veko av från vägen med det vinkande trygga målet och förirrade sig… Så återfunno de Frank.
Och nu började för mig en underlig tid av samvetskval och längtan. Jag fick inte — jag fick inte se det där vackra ansiktet, som alltjämt lockade och frestade med samma makt, som förut. Och för mig blev Frank det förbjudna, det onåbara, det som från fjärran suger en till sig. Jag visste icke, var han fanns — kanske i kriget, men långt, långt borta var han. Min längtan ropade efter honom. Åter och åter genomgick jag de få dagarna i Constance Hastfehrs villa. Bilderna av Frank och mig radade upp sig framför mig. Jag tyckte mig skönja dem så klart, som om de framkallats med färger och linjer på en duk. Alltid han och jag! Alltid han och jag! Jag såg mig själv lika tydligt, som jag såg honom. Det var en ringa tröst att synas vara honom så nära. Sträckte jag ut handen, grep jag ändå bara i tomma luften.
