397
smygande farhågorna, vilka alltid lurade på mina lyckliga drömmar.
Svaret från Herbert dröjde icke. Det kom omedelbart. Det var kort, utan sentimentalitet. Lika litet som efter den natten då han vakat med mig och lyssnat till mina fantasier om Frank blottade han nu något av vad han kände. Han bad mig endast, att jag skulle vänta litet. Men jag kunde icke vänta! Jag skrev det till honom. Jag skrev också till hans mor. Så talade jag med Pa. Han blev icke överraskad. Det var, som om han anat alltsammans. Och med tacksam ödmjukhet tänkte jag, att Pa kanske kände mig bättre, än jag kände honom.
Nu beslöt han med sin vanliga raskhet, att vi skulle säga återbud till hushållsskolan och i stället båda två resa ned till västkusten i juli.
LXXVIII.
Aftonen efter det jag talat med Pa gick jag upp till tant Mirjam. Jag hade icke varit där på flera dagar.
Utanför låg staden i ljus skymning och från operaterrassen stänkte toner av smäktande musik
