399
så fort hon blott kom mig nära, redan då jag var en liten pojke. Jag såg det hela tiden. Den slöa blicken, lurande under glittret och ögonens blanka leenden, och de där fingrarna… Ser du inte nu, Tony, hur litet Mirjam Ruthven i själva verket ville ha, så litet hon i grunden åtrådde bakom all sin låtsade pretention och sina storartade attityder: en bit choklad som hon kunde smeta ned händerna med och smälta bakom tungspetsen! Hon har förstått nu, att det var nog. Hon är nöjd nu. Det behövdes inte mer.
Jag tittade skrämd på Magnus. Det var något i hans ord, som berörde mig pinsamt, därför att jag anade att han hade rätt, och han sade dem med en bitterhet och ett hat, vari det inte fanns något medlidande för kvinnan därinne. Nej, från Magnus skulle hon aldrig få något medlidande. Hade inte han också bara varit ett stycke smetig choklad för henne?
Jag blickade upp till honom. Ögonen sågo sorgsna ut, och ansiktet var kanske litet mer uppsvällt och rött, än när jag sett det sist; men han var densamme. Något av den sympati jag förr känt för honom dröjde ännu kvar hos mig. Jag klappade sakta hans slappa hand. Han log litet.
― Och du är ju förlovad, sade han.
