400
Jag böjde huvudet. Han betraktade mig en stund forskande. Jag visste, att han såg rätt igenom mig. Det hade han kanske alltid gjort, hur dimmiga hans ögon än ibland kunde ha varit. Och han yttrade heller ingenting mer om min förlovning.
Den nykomna hushållerskan öppnade sakta dörren och hälsade på oss. Det var en ljus, ståtlig dam, som styrde huset på ett utmärkt sätt; men över grevinnan Mirjam Meijerhelm hade hon lika litet som vi någon makt. Klokt nog förstod hon det och lät den sjuka vara, vaktade endast över henne så mycket hon förmådde, tvättade henne morgnar och kvällar, som om hon varit ett litet barn, och försökte plocka mat i henne. Nu gick hon fram till grevinnans dörr och tittade in. Redan hade chokladpåsen trillat i golvet och tant Mirjam åter rullat in sig i sin nattrock. Med en beklämmande känsla stirrade jag mot schäslongen. När jag var ensam, kunde jag sitta och prata med tant Mirjam. Hon brukade då ivrigt nicka och mumla, ibland prata själv på ett sätt som visade, att tankarna därinne i hennes hjärna fortfarande i någon mån rörde på sig. Men nu, inför Magnus' bittra blick, kände jag ingen lust att återuppföra denna bedrövliga komedi.
