37
kändes likt ett sting i mitt hjärta, att han redan tycktes ha glömt allt det, som jag ännu hängde fast vid med hela min själ. Den sista tiden hade han blivit yngre, pojkaktigare, mer sprudlande än någonsin förr. Med ett ryck hade han skakat av sig småstadens atmosfär, minnena från det mörka huset, tanken på de ansikten han lämnat, de dagliga sysselsättningar, som därborta utgjort en del av hans liv. Kanske berodde även hans ljusare sinnesstämning på att han genom sina relationer redan fått flera inkomstbringande poster, vilka han eljes som kapten på reservstat kanske ej så lätt skulle kunnat skaffa sig i elt främmande samhälle. Att han nu hade bättre råd förstod jag på allting. Den lilla fina möbeln i kabinettet var icke det första utslaget av hans glädje över att kunna röra sig med pengar. Än det ena än det andra hade kommit till för att försköna hemmet. Pa ville ha det vackert omkring sig.
En stund senare satt jag vid ett elegant dukat bord. Min svarta klänningsärm med det smala ryschet kring handleden stack av mot den vita damasten, då jag tog soppskeden, och jag betraktade förvirrad detta svarta och vita och en tung röd nejlika, som böjde sig mot min tallrik ur en silvervas.
