39
Och så skulle jag alltid se dem. Utan att fullt känna dem var jag ändå inom mig säker på dem. Pulsslagen i mitt eget blod drevo också en del av deras hemliga liv genom mina ådror.
Och när jag så satt och såg på dem, försvann min skygghet. Vem kunde väl motstå kammarherre William Ruthvens glammande, högljudda röst? Han var ståtlig, där han satt till höger om Mirjam, medan min far hade hedersplatsen vid hennes vänstra sida. Hans skratt var högt, hans röst var hög. De blå ögonen nästan begrovos mellan ögonvrårnas smilrynkor, vilka strålade ut mot tinningarnas litet svällda ådror. Han sköt fram sitt breda bröst: i sanning en präktig sköld, mot vilken hans egna ords häpnadsväckande överdrifter studsade och smattrade, utan att någonsin borra sig igenom för att bli tillbörligt vägda i hans hjärta. Hans hustru log skälmaktigt åt honom, och hans två flickor vid nedre bordsändan, Barbara och Beth, höjde ögonbrynen och sågo leende på varandra. Emilie Ruthvens fylliga figur, fågellika sätt att vända och vrida sitt vackra huvud, ja till och med hennes läppars runda sammetsmjukhet hade gått i arv till den yngsta dottern, Beth, endast att hos henne ännu alla linjer voro åtstramade i ungdomlig fasthet. Beth hade ingen-
