41
lösa gråhet och aftonlampans falskt förskönande skimmer över en borgerlig och fattig landsortsmiljös tungsint smaklösa möbler.
Från min faster vände jag blicken i smyg till min granne, Melker. Han var son till den där farbror Maximilian jag aldrig sett och vars hustru tillhörde en av de kända Skånesläkterna. Det var Melkers bror, Phille Hastfehr, som med sin unga fru och lilla flicka en jul hade varit på besök i vår stad. Då hade också de bott i huvudstaden, men oväntat iråkade och alltför offentligt debatterade dåliga affärer hade tvungit Phille att uppge både amanuensbefattningen i departementet och kammarjunkartiteln samt att bli biträde hos en advokat uppe i Umeå, och hans hustru, som inte tyckte om de nya och enklare förhållandena hade tagit dottern med sig och flyttat hem till sin far, som var en förmögen kyrkoherde Lagrelius någonstädes i Åmåltrakten. Var han ful, Melker Hastfehr? Jag såg ned på hans hand, som lugnt vilade bredvid tallriken: en stor, välformad hand, långsträckt med starka knogar, som tycktes vana att kröka sig om en tygel eller knyta sig om en piska. Det var en vacker hand. Men ansiktet var bestämt fult, nästan fyrkantigt, tungt, med en smal näsa över mun-
