42
pens tunna raka streck och med ett par bleka ögon under rödaktiga buskiga ögonbryn. Håret var blankt, brunt, korrekt benat och slätborstat. Visst var han ful, men när han som nu vände sig mot mig, förändrades utseendet hastigt: de bleka ögonen blänkte, munnens vinklar höjde sig till ett lustigt småleende, och först då observerade jag den kluvna hakan, som gav hela utseendet ett drag av energi och även av tung sinnlighet.
Jag har funnit det ofta senare i livet, att det är de så kallade fula ansiktena, som äro de intressanta. Skrattet ristar i de ansiktena sina linjer, vredens och sorgens skuggor dröja länge kvar, orden bita sig fast i läpparna, blodet synes kanske ej skölja så lätt upp mot kinderna som hos dem, vilkas hy är bländande, men man tycker sig se det arbeta och pulsera, berättande om kroppens heta, tunga verkstad av impulser, lidanden och lustar.
— Det är första gången jag ser Tony, sade han plötsligt.
Jag tyckte att det var ett otympligt sätt att börja konversationen på. Det gjorde mig generad, och orden fordrade liksom en avslutning — ett omdöme. Men han sade ingenting mer om den saken, i stället gjorde han en nästan
