45
icke om att, värdinnans plikt likmätigt, sammanknyta och leda samtalen. Hon höll huvudet nedböjt, lekte förstrött med en blomma eller ett vinglas eller smulade sönder brödet. Så kunde hon plötsligt lyfta huvudet och säga något, som alla lyssnade till, icke därför att det var kvickt eller just hade att göra med det ämne, som dryftades, utan därför att det sades med ett pretentiöst småleende, som motståndslöst tvingade en till att ännu långt efteråt vända hennes ord i huvudet med en allvarlig förvissning om att det dock måste ha legat något i det hon yttrat.
Frukten serverades. Det frasade friskt, då de små förgyllda knivarna sjönko genom äpplena. En stor, blå vindruvsklase med bären liksom immiga av värmen tronade högst på en fruktskål, och då Ella Hastfehr ett ögonblick höll skålen mellan sina händer, tyckte jag att hon liknade en skördefests gudinna.
Senare efter middagen stod jag vid fönstret i salongen och såg ut över Kungsträdgården. Träden skymtade mörkt och oredigt därnere, men bakom dem blänkte det av lyktor, och upplysta spårvagnar gledo förbi borta vid Operahuset. Någon kom bakom mig och tog min hand. Med en ofrivillig rysning av obehag
