47
— Jag kom upp, jag såg det lyste, sade han.
Då brast tant Mirjam i skratt. Diamantdroppen på hennes bröst slängde gnistrande av och an.
— Magnus, Magnus, ropade hon, vet du inte, att du var bjuden hit på middag? När jag såg att du inte kom, lät jag Anna sätta undan ditt kuvert, så att inte de andra skulle märka din glömska.
Han betraktade henne tyst. Och med ens blev hennes min elak.
— Man brukar be om ursäkt, anmärkte hon kort.
Men den nykomne sade fortfarande ingenting, utan började gå omkring och ta alla i handen, allvarligt och sedesamt som en skolgosse.
— Det där är Magnus Ruthven, Tony, hörde jag min tants röst, nu åter sammetsmjuk och len, som om hon plötsligt börjat spinna som något fromt och farligt kattdjur. Han är son till din enda morbror, som du förmodligen inte så snart kommer att träffa, därför att han och hans fru föredra Schweiz framför gamla Sverige. Magnus är vår egen käre lille filosof.
Jag såg upp i ett par trötta, glanslösa ögon, som icke tycktes höra samman med ett fett, rött ansikte, där en hängande saftig underläpp
