ytterligare betonade skillnaden mellan ögonens dunkla ande och köttets grova materia. Ingen gjorde min av att vilja förlänga samvaron, därför att han hade kommit, och jag fick ett flyktigt intryck av att »vår käre lille filosof» icke var särskilt älskad. Sedan han tömt en chokladbrun whiskygrogg, som James i skämtsamt betonat, broderligt förstående i hast gjorde i ordning åt honom, och vi andra under tiden sagt adjö, mumlade han något om att han ej ville att Mirjam skulle vara uppe längre för hans skull. Och tant Mirjam protesterade icke utan log och tryckte hans hand.
— Hu då! hörde jag Magnus Ruthven säga ett par ögonblick senare, då jag fann mig gående mellan Pa och honom, sedan de övriga skilts från oss.
Ingen av oss svarade på hans utrop, och han lämnade heller ingen förklaring på det. Men vid vår port, gav han helt kärvt tillkänna, att han tänkte följa med oss upp.
— Välkommen, sade Pa skrattande.
Uppkommen sjönk han ned i en av herrrummets bekvämaste stolar och tände en cigarrett.
— Ni ha det bra, mina kära fränder, sade han.