50
jag aldrig funnits, aldrig lidit, aldrig levat, aldrig trampat denna älskade varma jord, som smyger sig intill min fot, aldrig hört luften sjunga omkring mig, fylld av gröna träds sus och ett oroligt havs mullrande dån. Jag vill borra naglarna djupt in i mitt kött för att känna blodet spritta emot dem, jag vill rulla mig nedför en brant sluttning och bli liggande vid dess fot, flämtande och skälvande, och ropa högt av glädje och smärta, när en vass sten skaver in mot mitt skinn. Jag finns! Se här min hand. Tryck den hårt bara! Se här håret, som alltid vill falla ner i pannan och göra mina ögon heta! Slit i det! Låt mig inte känna det bara kring pannan! Det kittlar så skönt kring min strupe, det trycker sig så lent mot min nacke. Den är min, denna silkesmjuka rödblonda man. Det är mitt, detta blod, som jag ser pulsa mot tinningarna, som jag känner röra sig vid mitt hjärta. Det stannar icke! Det glider, det glider genom kroppen utan avbrott, fyllande sina hemliga funktioner, uppehållande livet — mitt liv!
Vi, ättlingar av de gamla släkterna, känna vårt eget jags liv starkare än andra! Liksom hysteriska, som av ett knappnålsstyngs nästan osynliga sår skrikande tycka sig genomlida en
