51
dödssmärta, krama vi ur vårt enda lilla liv ut så mycken intensiv fasa och fröjd, att det borde kunna räcka för millioner. Liksom hysteriska … — vi äro hysteriska.
Jag vet, hurudan jag var vid sjutton år. Jag vet, hurudan jag är nu. Min glädje, min sorg tyckas mig fortfarande fylla rymden omkring mig med verop eller jubelskrin. Det är alltjämt det lilla knappnålsstynget, som frambringar konvulsionen. Att se sig själv klart på avstånd, det blir att fördubbla livet — att röra vid en människa, som är en främmande och ändå så oändligt välbekant. Tony vid sjutton år är jag, och Tony några år senare är icke så lik Tony vid sjutton år, men är ändå alltjämt jag. Jag flyttar mig endast ett stycke tillbaka i tiden, och jag hör stegen, som trampa omkring mig, och jag smakar de känslor, som då genomströmmade mig.
Jag var kanske just då en ganska otillgänglig varelse. Jag hörde självfallet hemma i en viss miljö, och jag hade ännu ej sett mig omkring tillräckligt för att ha fått lust eller mod att välja någon annan. Det är med de första årens omgivning som med barndomstron: man är planterad i den helt enkelt, och sedan kom-
