52
mer det stunder, då man tycker sig sitta fast i tung lera och icke förmår röra sig ur stället.
Min barndomstro! Den hade fått en svår stöt vid dagarna för min mors död och begravning. Men jag hade åter sjunkit tillbaka i den, med ett bävande minne av att jag måste varit ute i hårt oväder och icke kunnat finna skydd. Dock, trygghetskänslan var bortblåst. Själva Guds personlighet hade den gången på något sätt rivits i stycken, och under det att jag utan någon riktig entusiasm var sysselsatt med att sammanfoga bitarna, började mitt hjärta lyssna utåt efter andras röster, efter andras rop, som kunde komma ett namn att åter och åter genljuda uppe i en rymd, där stjärnorna tyckas oss så nära, att vi i barnslig enfald gripa efter dem med blotta händerna.
Vid sjutton år tar man lätt intryck. Jag har ofta tänkt, att det måste vara av en säregen tjusning att lägga under sig ett sådant där ungt väsen, gjuta in i det något av sin egen anda, se dess ögon vidga sig inför de gåtor och problem, som en gång fyllt en själv med samma sensationer, forma det efter sin vilja — och snart i dess frågor, rysningar och framkastade tvivel förstå att ens eget hjärtas slag nu dunkar hos den andra. Ja, jag lyssnade… Jag lät andras
