54
som under min första tid i Stockholm särskilt ägnade sig åt mig, utan den som tant Mirjam betecknat med det en smula retsamma namnet »vår käre lille filosof», Magnus Ruthven. Barbara och Beth hade sin egen krets: det vill säga Barbara hade Beth, och Beth hade Barbara. Alla andra voro för dem utomstående, människor som icke talade deras språk och hade obegripliga gester och minspel. Ibland har jag undrat, om de älskade varandra så mycket, att de inte kunde vara utan varandra. Det tror jag egentligen knappast. Men de hade vilat under samma hjärta, och fastän detta för många tycks ha mycken liten betydelse, ofta ingen betydelse alls, var det förmodligen detta mystiska blodsband, som fäste dem vid varandra. De voro nog olika varandra både till utseende och delvis även till karaktären, men blickade den ena in i den andras ögon, fann hon sin egen bild där, visserligen som ett fladdrande skimmer bara, men tillräckligt skönjbar för att hon skulle känna sig säker om att bli förstådd. På detta sätt blevo de underbart främmande för den yttre världen. Under största delen av sin uppväxt hade de därtill läst privat för en guvernant. Nu som fullvuxna hade de ju på grund av den ställning deras far intog
