56
kring ett arbetsbord belamrat på ett hemtrevligt sätt med allt upptänkligt: garn, brokiga tygbitar, blyertspennor, halvfärdiga skisser av blommor, en chokladpåse, en uppslagen bok… Tant Emilie kom med öppen famn, alltid redo att sluta någon till sitt varma hjärta. Farbror William syntes genom filen av rum inne vid sitt skrivbord. Det hörde till i denna familj, att alla dörrar skulle stå öppna. Detta gav än mer en känsla av glad samhörighet.
Men jag kände inom mig, att jag icke hade någon del i den där samhörigheten. Jag var så olik dem, hur lik jag än var dem. Och denna likhet med mig, som jag kände fanns och som jag ibland uppfångade en glimt av i ett ord eller en blick, skilde mig mer från dem än olikheten.
Efter den första aftonen, då Magnus Ruthven följt med oss upp, besökte han oss ofta. Han kunde komma när som helst, och han blev snart så hemmastadd, att han själv tog fram Pas whisky utan att be om lov. Där satt han med sitt stora glas bredvid sig nedsjunken i en stol, med uppdragna axlar, hängande underläpp och de underliga ögonen närsynt riktade på mig.
I början, jag måste erkänna det, gjorde han
