59
Skall man alls vara tacksam för att en annan människa drar en långsamt och ihärdigt åt sitt håll, till dess man känner ett band skära in i handlederna och man med ångestfull häftighet sliter sig lös? Jag vet icke, varför ordet tacksamhet i detta sammanhang kom mig på läpparna. Det ligger något konventionellt i det, och Magnus var minst av allt konventionell. Sällskapslivets smoking och frack voro för honom ytterst obehagliga plagg att bära, och jag tror inte ens att han hade några visitkort, dessa små blanka kort, där individerna presentera sig själva i stereotypt svart och vitt som på uppvaktning.
Jag var för ung för att riktigt kunna förstå Magnus, men jag kände hans sympati strömma emot mig, och detta tog så småningom bort min känsla av nervositet inför honom. Han älskade unga människor. Fastän han endast var några och trettio år, tyckte han sig själv vara en gammal man med den äldres rätt att betrakta livet ömt och på avstånd. Om också hans egoism i vissa avseenden var enastående, var den dock av det slag, som kommer en man att gå in i sig själv och genom ett hänsynslöst forskande i egna skrymslen, inför sig själv framhävande sitt eget jag, bättre förstå andra
