60
än de någonsin göra, som ödmjukt söka rätta sig och ställa sig efter dem de intressera sig för. Jag vet nu att han hade funnit något av det väsentliga i livet, inför vilket allt det som i allmänhet upptar människornas tid blir oviktigt och löjligt: sådana som han bli alltså genom en viss följdriktighet ofta själva ansedda för en smula löjliga.
Under den första tiden av vår bekantskap fördes jag så ihop med en del människor, vilka sammanträffanden ytterligare tjänade till att göra samförståndet mellan Magnus och mig djupare.
Magnus kom en dag i början av det nya året direkt från Mirjam Meijerhelm upp till mig. Han kastade sig ned i en stol och betraktade mig, bekymrat leende. Jag hade inte slutat mitt eftermiddagste, och jag bjöd honom sitta ned vid salsbordet, men han bara skakade på huvudet med en min av yttersta utmattning.
— Det är Mirjam, sade han och satt så tyst en lång stund.
Han kallade henne aldrig tant, och han uttalade alltid hennes förnamn med en maliciös betoning, så att man rätt fick tid att höra, hur på en gång upp- och nedvänt och riktigt det lät. Jag brydde mig inte om att fråga, vad
