62
göra henne galen. Jag avskyr henne! Jag hatar henne! Det har jag gjort, sedan jag var en liten pojke och hon en vuxen ung flicka. Hon brukade ta mig upp i sitt knä och stryka mig över kinderna med dessa mjuka vibrerande händer, som fingo mig stackars klumpiga gosse, som alla hackade på, att rysa ända in i märgen. Och just därför att hon vet, hur jag avskyr henne, har hon valt mig till sin förtrogne. Sådan är hon: hon vill känna motstånd för att få övervinna det. Hon kan dra mig in i ett hörn, sätta sig tätt invid mig och tala och tala med den där låga kuttrande rösten, som nu är mig lika motbjudande som då hennes smekningar. Jag vet att hon inte tycker om mig, jag vet att hon också föraktar mig en smula för att jag trots allt inte har kraft att gå ifrån henne; och ändå fortsätter hon. Kan du förstå mig, Tony?
Jag visste inte, vad jag skulle svara. Detta plötsliga utbrott förvirrade mig. Jag hade nu träffat Magnus så ofta, men alltid hade han synts mig lika lugn och förtroendeingivande, fri från alla lynnen och plötsliga kast i sinnesstämningarna. Jag bara skakade sakta på huvudet. Då blevo med ens hans ögon vänliga.
— Du känner inte släkten än, Tony, sade
