Sida:Tonys läroår 1924.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs

68

Det hände mig ofta, då det strax var tid för oss att äta middag, att jag blev stående vid fönstret med utsikten åt Trädgårdsgatan för att få se Pa komma gående framåt gatan mot vår port. Han hade själv blivit van vid att jag stod där, och han brukade nicka upp och militäriskt ta åt hatten till hälsning.

Denna dag, som så många andra gånger, rörde sig mina tankar om honom, medan jag tankfullt granskade varje förbipasserande. Min unga, unga far! Om jag hade haft en frisk och rörlig mor, om jag hade haft bråkiga och glada syskon, skulle kanske inte min far fått den betydelse för mig, som han fick. Han var endast några och fyrtio år nu. En sådan ung far! Han var vacker också. Som liten tycker man kanske alltid att ens far är det skönaste som finns, och jag minns med vilken beundran jag brukade betrakta hans ansikte, då han på starka armar hissade mig upp i sin famn. Han var en viking, en sådan som jag i bilderboken sett stå i fören på sitt drakskepp med det blonda yviga håret, de strålande ögonen, de stolta fasta läpparna. Han var en sagans jätte också, som skulle orka bära mig runt jorden. Men min beundran för honom minskades icke, då jag blev äldre. Vikingen försvann