Sida:Tonys läroår 1924.djvu/76

Den här sidan har korrekturlästs

70

fantasier, som länge pinade mig, var han skulden till. Hans förhållande till fru Linden, som en kväll så brutalt uppenbarades för mig, mindes jag säkert med svidande hjärta, långt efter det denna vackra unga dam i min fars tankar blivit till ett förflutet, som han endast ibland kanske erinrade sig, och då förmodligen, med minnets sentimentalitet, bara som en skär och idyllisk dröm. Men trots detta och trots det därinom mig, som var så olikt honom, blev ändå min övervägande känsla för honom: beundran. Och jag har ofta tänkt, att det är så där, rustad med ett vackert leende och en rapp och munter replik vid behov, som man bäst står sig i umgänget med människorna. Det är det kamratliga handslaget, även om det ej är menat såsom någon varmare tillgivenhet, som väcker sympati och förtroende, i synnerhet kanske hos svenskarna.

Någon svängde hatten därnere på gatan. Ah, det var ju Pa! Jag hade stått så försjunken i tankar, att jag inte genast märkt honom. Lova frågade bakom mig, om hon skulle säga till att maten lades upp. Jag vände mig hastigt om och ertappade gumman i detsamma som hon med nästan moderlig ömhet i blicken såg ned på gatan. Ack, gamla Lova, din tossa! Du