74
En stillsam jungfru med vit mössa på huvudet hjälpte mig av med hatt och kappa. Det låg något vänligt i hennes sätt, som om hon vore van att räknas som familjemedlem. Hon hängde också upp kappan varsamt, som om hon särskilt vårdat sig just om min kappa bland alla ytterplagg, som redan hängde där. Jag steg uppför en tjock mattbelagd trappa, där stegen icke hördes, och in i en stor salong, som var vit av många elektriska lampor.
Hertiginnan kom emot mig. Det prasslade vasst om henne, när hon gick, och jag fick ett intryck av att det där ljudet hörde samman med henne, medverkande till att göra hennes uppenbarelse värdig, imposant och en liten smula skräckinjagande.
Den äldsta dottern, Thérese, tryckte därefter min hand. Hon var mycket smal om livet, och kanske var det det blanka ljusa hårets skull, att hennes ansikte icke tycktes ha någon skuggning. En svag antydan till ögonbryn drogs av ett par fina silkesstreck över ett par ögon, som icke sjunkit tillräckligt djupt in i sina hålor, utan summo som två klarblå vatten på ömse sidor om en fin näsa. Hon kramade min hand så att det gjorde ont och hoppades, att vi snart skulle bli vänner, Då såg jag en annan
