75
ung flicka komma emot mig. Hon var drottninglikt ståtlig. Det böljande kastanjebruna håret var vackert ordnat på det smala huvudet, och hon hade ett ungt leende ansikte, men när hon närmade det mot mitt, som om hon velat kyssa mig, upptäckte jag till min fasa, att den kind, som varit vänd ifrån mig, var vanställd av ett lysande rött eldsmärke i form av fem utspärrade fingrar. Jag var icke beredd på detta och anklagade tyst tant Mirjam, som inte sagt något. Detta var den tjuguåriga Maria.
Sedan hälsade jag på en del unga flickor, som stodo i en halvring kring salongsbordet och hade röda sångböcker i händerna, och jag tyckte att alla dessa mjuka flickmunnar stodo öppna, som om de just, när jag kom in, skilt läpparna för att begynna en sång.
Ett prasslande — och hertiginnan försvann ut och stängde tyst dörren efter sig. Någon slog an ett par höga glada toner på ett piano, som jag just nu fick syn på, och i nästa ögonblick fylldes det vita rummet av en jublande hymn.
Théreése hade förtänksamt stuckit en av de röda böckerna i min hand, men jag såg inte ner i den. Rösterna brusade omkring mig. Det var icke någon av kyrkpsalmernas släpande melodier. Den här gick i rask takt, och om-
